av Emma/ScräpEmma

Beroende på var vi står i livet, vad som hänt, och hur nära det känns, så finns det många perioder och händelser, som är svåra att scrappa. Fler än en gång har tårarna runnit, och droppat ned på den layout jag suttit och arbetat på. Det är helt i sin ordning, det är ju livet jag scrappar.

För många är det första alstret prytt av foton på det lilla barnet eller barnbarnet, foton från bröllopet, eller den fantastiska resan till Thailand. Det är i regel ljusa och trevliga minnen, som vi känner att vi vill bevara på ett alldeles speciellt sätt, och det är dessa typer av foton som fått många av oss att överhuvudtaget börja scrappa.

Nu vet vi ju alla, att livet inte bara är vackert och fyllt av enbart ljusa stunder. För en del är det självklart att scrappa även de mörkare sidorna, men för andra är det svårare.

Scrappandet i sig kan vara en form av terapi. Tankar skingras när vi fokuserar på någonting konkret, när vi arbetar med våra händer och känner på de olika materialen. Visst kan det gå så långt att det blir en flykt undan vardagen, men oftast är det bara en stunds återhämtning, en stund av eftertanke och meditation.


Vi finns i varje alster
Oavsett vad vi scrappar, så är varje layout, varje kort och varje alter ett avtryck av oss själva. I olika grad är det delar av oss, som tar sig uttryck i motivet vi väljer att scrappa och i de färger, papper och dekorationer vi använder. Scrappandet är ett sätt att lära känna oss själva.

De så kallade BOM-layouterna (BOM = boken om mig), är ett mer direkt sätt att konfrontera oss själva. Det spelar ingen roll om det är en layout där vi står brud, ligger nyopererad på sjukhus eller delar med oss av våra drömmar - alla är en väg till vårt inre.


Ibland behöver vi scrappa en händelse, eller en period i livet, för att få distans till den. Det är ju ofta så, att får vi bara sätta ord på, och älta, det som skrämmer oss, eller gör oss ledsna, så blir det mycket mindre hotfullt. Vi kan uppnå samma effekt genom att scrappa det svåra. Genom att få ner det smärtsamma på papper, och skapa kring det, sätta ord och färg på känslan, så kommer vi en bit på väg mot ljuset.

Det är ett utmärkt komplement till livskamraten, den goda vännen eller terapeuten. Inte heller våra alster skvallrar mer än vi tillåter dem att göra.


Jag utmanar oss alla att försöka se det vi helst inte vill se, och tänka på det vi helst inte vill tänka på, hos oss själva, eller i vår vardag, och sedan scrappa det. Det är naturligtvis upp till var och en om ni vill dela med er av resultatet, ens med nära och kära. Vi scrappar ju för vår egen skull, och vi scrappar livet.